Arbetsavtalslagens sammanjämkning
Sammanjämkning av ersättning och arbetslöshetsdagpenning
I 12 kap. 3 § i arbetsavtalslagen föreskrivs hur den ersättning som en arbetsgivare enligt 12 kap. 2 § i arbetsavtalslagen ska betala för ogrundat upphävande av anställningsförhållande ska sammanjämkas med arbetslöshetsförmånen. Enligt föreskriften beaktas den arbetslöshetsdagpenning som betalats till arbetstagaren när ersättningen till arbetstagaren bestäms eller när ett avtal ingås om den. Från en ersättning som motsvarar en full lön drar man av en del av den arbetslöshetsdagpenning som betalats för arbetslöshetstiden och skillnaden betalas till Arbetslöshetsförsäkringsfonden (eller till FPA).
Föreskrifterna i 12 kap. i arbetsavtalslagen ska tillämpas oberoende av om en meningsskiljaktighet som gäller upphävandet av ett anställningsförhållande avgörs med en domstolsdom eller med ett avtal mellan parterna.
Föreskriften tillämpas också på ersättningar som med stöd av 12 kap. 1 § betalas för ogrundad permittering.
Arbetsavtalslagens föreskrift om sammanjämkning tillämpas inte på ersättningar som ska betalas för uppsägningstid som inte har erhållits och inte på skadestånd som betalas för brott mot skyldigheten att återanställa arbetstagare. Likaså tillämpas inte sammanjämkning när det gäller gottgörelser enligt lagen om likabehandling, jämställdhetslagen och lagen om samarbete inom företag.
Arbetslöshetsförsäkringsfonden finansierar arbetslöshetsdagpenningen tillsammans med staten. Av denna anledning redovisar fonden årligen till social- och hälsovårdsministeriet den statsandel som ingår i de ersättningsandelar som fonden fått. Den andel som ska redovisas utgör cirka hälften av de avdrag som betalats till fonden.
Bakgrund till 12 kap. 3 § i arbetsavtalslagen
I bakgrunden till föreskriften inverkar de utgångspunkter som i och med den nuvarande arbetsavtalslagen börjat tillämpas på ansvarsfördelningen när det gäller ersättningsskyldigheten:
-
arbetsgivarens fulla skadeståndsskyldighet
-
skadeståndsrättsligt förbud mot att arbetstagaren får ekonomisk vinning och
-
principen om att man inte i efterhand rör betalda arbetslöshetsförsäkringsförmåner.
I arbetsavtalslagen från 1970 fanns det ingen föreskrift om sammanjämkning av ersättningarna och arbetslöshetsskyddet. Vid tolkning av 51 § i den gamla arbetsavtalslagen ansåg högsta domstolen i sin dom KKO 1995:215 att arbetslöshetsdagpenning som betalats till en arbetstagare minskade den ersättning som ska betalas till arbetstagare nästan till fullt belopp, om det är frågan om en ersättning som ådöms på grund av en lagstridig uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. När det gäller uppsägningar som har samband med arbetstagarens person ansågs i domen KKO 1997:97 att arbetslöshetsdagpenningen för sin del är en faktor som vid helhetsbedömningen av ersättningsbeloppet inverkar på inkomstförlustens storlek. Arbetslöshetsdagpenningen beaktades dock inte direkt som ett avdrag.
Den tolkningslinje som högsta domstolen har stakat ut hindrade en arbetstagare från att få ens en del av en dubbel ersättning för sin skada. Det är emellertid problematiskt att den arbetsgivare som lagstridigt hade upphävt arbetsavtalet inte var tvungen att betala full ersättning, utan endast skillnaden mellan full lön och den arbetslöshetsdagpenning som betalades för arbetslöshetstiden.
